Jag utesluter alternativa klubbar för all framtid. Ställen dit alla lite osäkra människor som är ganska fula och har missmatchade outfits går. De typer som tror de är lite bättre än alla andra, så jävla speciella, fast de allihopa är precis likadana och beter sig främlingsfientligt. Där killar har acne, bär smutsiga t-shirts, luktar svett och är ca 160cm långa. De ställen som skriker MB högstadiediscon alternativt hotell lappland, lite b, lite whitetrash med en stor nypa ångestframkallande symptom. Folk som tycker det är onödigt att klä upp sig och festar i joggingskor.

Att mina snygga vänner gillar sådanna ställen är för mig en gåta. Jag försökte vara trevlig och social med diverse äckliga människor igår, de var dock socialt okompetenta, otrevliga, insnöade, stela och såg ut att ha jävligt tråkigt. Hade jag velat hänga med sådanna människor så hade jag kunnat stanna i norrland. Då jag dessutom inte hittade Isabella eller Boa så sprang jag hem oroväckande tidigt.

Väl hemma hade portkoden slutat fungera, Amalia hade nycklarna och skulle sova borta, min lånemobil laddade ur och jag satte mig i kylan för att vänta på någon granne. Grannar i alla porter förutom min kryllade det av, jag har ingen tidsuppfattning om hur länge jag satt ute, men tillräkligt länge för att det ska svida då jag kissar i dag. Urinvägsinfektion. Jag både kräktes och blödde näsblod och efter att ha räknat taxibilar på min gata och kommit upptill 37 så beslöt jag mig för att försöka slå upp fönstret.

Dock så är vägen till våran bakgård krånglig. Jag var tvungen att klättra igenom två meter höga och tjocka taggbuskar som skrapade upp mina wolford strumpbyxor, för att sedan klättra upp på ett stängsel där jag tvingades hoppa flera meter ned och var dessutom närapå att råka hänga mig själv i remmen till min prada väska. Efter massa plumsande i snön så var jag framme vid vårt fönster. Jag slog lite lätt och försökte knuffa upp det, vilket värkade vara betydligt svårare än vad jag hoppats på. Eftersom lyset var tänt så hoppades jag att Amalia trots allt kommit hem och ropade gråtandes på henne. Fönstret gick inte upp. Jag undrade hur fan jag skulla ta mig tillbaka till porten, hysteriskt gråtandes börjar jag gräva i väskan efter mitt ciggarettpaket.

Plötsligt ser jag en gestalt röra sig bakom rullgardinen i vardagsrummet och grips av ilska, slår hårt på fönstret och skriker åt Amalia och undrar vad fan hon håller på mig. Det skulle varit en omöjligthet att inte hört mig. Efter yttligare en hård knuff mot fönstret så flyger det upp och porslinet som stod i fönstert krashas ned i golvet. Jag skriker ännu mer på Amalia men får inget svar, och väl inne i lägenheten så upptäcker jag att Amalia faktiskt inte är hemma. Jag greps av nattskräck samt panikångest och ringde gråtandes till Daniel som inte fattade att jag grät och undrade vad fan jag skrattade åt.

Jag hade än jävligt pissig gårnatt.